10 hundraser som är extremt svåra att träna – är din med på listan?

Att träna en hund kan vara en givande upplevelse – om du inte råkar äga en av dessa hundar.

Du känner igen: självständig, envis eller helt enkelt för cool för att bry sig.

Oavsett hur många godbitar du erbjuder eller hur entusiastiskt du ropar deras namn, hittar de alltid ett stilfullt sätt att ignorera dig.

Vissa hundar är helt enkelt byggda annorlunda, vare sig det handlar om en aristokratisk attityd, oändlig energi eller ren lathet.

För dem är kommandon bara förslag, och lydnad är ett spel de vägrar delta i.

Om du letar efter en väldresserad följeslagare kommer dessa hundar snabbt få dig att sänka dina förväntningar.

Basenjis är den ultimata fria själen – reserverade, självständiga och totalt ointresserade av dina träningsförsök.

De skäller inte, de lyssnar inte och de följer definitivt inga order.

Med en kattlik attityd kan de möta dina kommandon med en gäspning innan de nonchalant vandrar iväg för att göra något mycket mer intressant.

Inte ens mutor i form av godis fungerar – åtminstone inte längre än tills de bestämmer sig för att de har fått nog.

En beagles nos är den som bestämmer, och så fort de fångar upp en doft, upphör du officiellt att existera.

Du kan ropa deras namn hur mycket du vill – de är redan halvvägs genom grannskapet och löser ett mysterium som bara de förstår.

Att träna en beagle är som att försöka föra en konversation med någon som maratonkollar på en kriminalserie med brusreducerande hörlurar.

Du blir stående där med kopplet i handen medan de kartlägger världens mysterier, en sniff i taget.

Shibas följer inga order – de ger dem. Och de gör det med en obeveklig självsäkerhet som är svår att ifrågasätta.

Denna ras har fulländat konsten att trotsa, och de ignorerar kommandon med en envishet som skulle imponera även på den mest erfarna rebellen.

De kommer att ge dig den berömda ”Shiba side-eye”, följt av en dramatisk vändning där de demonstrativt visar dig ryggen – bara för att göra sin poäng tydlig.

Att träna en Shiba handlar mindre om att lära dem något och mer om att övertyga dem om att det hela var deras idé från början.

Dalmatiner avlades för att springa, inte för att lyssna – och deras rebelliska natur lever kvar än idag.

Deras outtömliga energi tar sig uttryck i vilda rusningar, bus och en selektiv hörsel som får dig att ifrågasätta din egen existens.

De tröttnar på kommandon nästan lika snabbt som de blir upphetsade över nästa äventyr.

Innan du ens hinner säga ”sitt”, har de redan kastat sig in i sitt nästa kaotiska mästerverk.

Lycka till med att övertyga denna fyrbenta aristokrat om att lydnad är värt deras tid.

Dessa majestätiska hundar är alldeles för sofistikerade för att bry sig om kommandon och behandlar varje instruktion som ett förslag snarare än en order.

Med sin eleganta hållning och självständiga natur kommer de att kasta en blick på dig som om de tänkte: ”Gör det själv, din simpla människa.”

Och om de någon gång väljer att lyssna, är det enbart för att de anser att det passar deras raffinerade estetik.

Att träna en Jack Russell är som att försöka hålla en tornado i händerna – hopplöst, utmattande och en aning riskabelt.

De har för mycket energi, för många egna idéer och absolut noll tålamod för dina kommandon.

Även om de förstår vad du vill, kommer de omedelbart att ignorera det till förmån för att studsa mot väggarna, jaga en imaginär ekorre eller gräva sig hela vägen till jordens kärna.

Om kaos vore en sport skulle Jack Russells ta hem guldmedaljen – varje gång.

Varför träna när man kan ta en tupplur?

Bulldogar har fulländat konsten att ignorera kommandon medan de smälter in i soffan och blir ett med kuddarna.

Deras livsfilosofi? “Om det kräver ansträngning, räkna inte med mig.”

Du kan försöka muta dem med godis, ösa beröm eller till och med vädja – men ingenting rör en bulldog som har bestämt sig för att träning helt enkelt är under deras värdighet.

Deras enda trick? Att se bedårande ut medan de vägrar att röra sig en millimeter.

Borzois ser träning som en meningslös syssla reserverad för vanliga dödliga – inte för sofistikerade varelser som dem själva.

De är värdiga, graciösa och har ingen som helst intention att förnedra sig genom att lyda dina fåniga mänskliga kommandon.

Om du ropar på dem, kan du förvänta dig en långsam, avmätt blick innan de vänder sig bort, som om du aldrig existerat.

Det handlar inte om olydnad av trots – de bryr sig helt enkelt inte.

Huskies ignorerar inte bara kommandon – de motarbetar dem aktivt, och de gör det med en imponerande glädje och beslutsamhet.

Att träna en Husky är som att förhandla med en hyperaktiv treåring som just lärt sig dyrka upp lås och kontrollera volymen på sin egen röst.

De föredrar att rymma, sätta igång ett dramatiskt utbrott eller skapa allmän oreda, snarare än att sitta still och lyda.

Om du någonsin lyckas få en Husky att lyssna – njut av ögonblicket. Det kommer inte att vara länge.

En Chow Chow har ingen ägare – den har personal. Och den personalen bör inte förvänta sig lydnad.

Dessa stolta, lejonlika fluffbollar bestämmer själva vad de vill och inte vill göra, och tyvärr för dig hamnar träning i kategorin ”inte”.

De kanske sätter sig ner – om det gynnar dem. Eller så ger de dig bara en lång blick fylld av road överlägsenhet.

Att träna en Chow handlar mindre om att lära dem något och mer om att acceptera att du faktiskt är under dem i rang.