En stad i ruiner
Gatorna i Pokrovsk ligger öde, husen är sönderbombade, och ljudet från stadslivet har ersatts av ett konstant mullrande från fronten.
Ryska styrkor avancerar från flera håll och befinner sig bara några kilometer från stadens centrum, rapporterar Expressen.
– Jag vill leva och dö i mitt fosterland, säger 73-årige Nikolaij Kirushin, som vägrar lämna sin lägenhet trots den livshotande situationen.
Staden saknar el, vatten och värme sedan augusti, och i de få lägenheter som fortfarande är bebodda rinner kondens längs fönstren. Tegelstenar och rasmassor täcker vägarna, och träden står avbrutna som tysta vittnen till explosionerna.
Omänskliga förhållanden
Cirka 7 000 personer har valt – eller tvingats – att stanna kvar i Pokrovsk. Många är äldre, fattiga eller sjuka och har varken resurser eller möjlighet att fly. Förhållandena är extrema, och varje dag är en kamp för överlevnad.
Polisen och frivilliga evakueringsteam arbetar dygnet runt för att försöka rädda kvarvarande invånare, men stöter ofta på motstånd. Många vägrar att lämna sina hem trots den överhängande faran.
– Jag har ingenstans att åka. Det här är mitt hem, säger Irina, 66, som bor tillsammans med sin sjuka syster Svetlana. Vi är rädda, men vi har inga pengar och ingen hjälp att få.
Evakuering under livsfara
Evakueringarna sker under ständig fara. Ryska bombdrönare hotar från skyn, och att stanna för länge på en plats kan innebära livsfara. Trots detta fortsätter teamen sitt arbete, ofta mötta av motstånd eller vädjan om att få stanna.
Ett exempel är en sjuårig pojke och hans föräldrar som först vägrade följa med. Efter en dramatisk diskussion lyckades teamet till slut övertyga dem att kliva in i den bepansrade minibussen.
Foto: Wiki Commons / Pokrovsk
"Hoppas på Trump – eller Europa"
Många av invånarna i Pokrovsk bryr sig inte längre om vem som styr – de vill bara ha fred. Irina uttrycker hopp om hjälp från USA:s tidigare president Donald Trump, som hon hört lova att försöka få slut på konflikten.
– Vi hoppas kanske att Trump kan hjälpa oss. Och om inte han, kanske Europa ser oss och förstår hur desperata vi är, säger hon.
Kampen för att leva vidare
Trots de svåra omständigheterna försöker vissa hålla fast vid något som liknar en vardag. En liten matbutik håller öppet, med potatis, torrvaror och några få varor i kyldisken. Svetlana, som driver butiken, säger:
– Jag tänker inte lämna staden. Vi håller öppet så länge det går.
Nikolaij Kirushin berättar att han ibland går ut bara för att värma sig – det är varmare ute än i hans lägenhet.
– Det här är mitt hem. Vad som än händer, är det här jag hör hemma, säger han medan han går hemåt med sina matkassar.
En stad på gränsen
Pokrovsk står som en symbol för lidandet i Donbass, där civila kämpar för att överleva mitt i krigets kaos.
De som stannar kvar balanserar mellan hopp och förtvivlan, med en vardag präglad av kyla, hunger och rädsla. För många är det deras hem, deras historia – och kanske också deras slutliga vila.
Foto: Wiki Commons / Pokrovsk
