Hedersförtryck påverkar över 200 000 människor i Sverige, och Sara är en av dem som lyckades fly det våld hon växte upp med, skriver Aftonbladet.
Hennes historia är en berättelse om smärta, mod och en kamp för att hitta sig själv på nytt.
Våldet som blev vardag
Sara minns tydligt sin pappas förändrade blick – en röd, frånvarande blick som föregick våldet. Första gången han misshandlade henne var hon bara ett barn.
Så illa blev hon slagen att hon inte kunde gå till skolan på två veckor. Det var början på en barndom präglad av rädsla och kontroll.
– Det var som att jag till slut inte kände något längre, berättar Sara.
I hennes familj och släkt var det normalt att slå barn. Kärlek och våld flätades samman i en destruktiv berättelse där våldet ursäktades som omsorg.
Två parallella liv
Utåt sett var Sara en exemplarisk elev – tyst, duktig och flitig. Men bakom stängda dörrar fanns ett annat liv, fyllt av våld och strikt kontroll.
Hon fick inte träffa vem hon ville eller göra som hon ville. Rädslan att föras utomlands för att giftas bort blev en ständigt närvarande skugga.
– Som jag förstod det hade jag två val: bli bortgift eller dö, säger hon.
Beslutet som förändrade allt
När Sara fyllde 17 år tog hon mod till sig och berättade för skolpersonalen om sin situation. Hon nämnde inte allt, men det hon sa var tillräckligt för att de skulle förstå allvaret.
Socialtjänsten kontaktades, och hennes liv förändrades för alltid.
– Jag hade fått nog och stod inte ut längre, säger Sara.
Livet efter flykten
Idag lever Sara under skyddad identitet. Hon har lämnat sitt gamla namn och sitt tidigare liv bakom sig, men det innebär också att hon tvingats lämna sina syskon och allt hon en gång kände till.
– Jag saknar mina syskon och till och med mina föräldrar. Trots allt är de ju min familj, säger hon.
Hennes nya liv är en utmaning. Hon kämpar för att bygga upp sin identitet på nytt, ett steg i taget.
Ett rop på förändring
Sara menar att kunskapen om hedersvåld måste öka, särskilt i skolorna, för att fler barn ska våga söka hjälp. Hon betonar också vikten av integration för att undvika att parallella samhällen skapas.
– Det är inte barnens fel att de föds in i dessa familjer. Vi måste göra mer för att stoppa det här, säger hon.
Saras berättelse är en påminnelse om de osynliga tragedier som pågår i vårt samhälle – men också om att det finns en väg ut, även när hoppet känns långt borta.
