Ida Hansson
Gripandet av Turkiets ledande oppositionskandidat har väckt omfattande protester i landet. Men från Europas ledare hörs knappt några fördömanden – och det är ingen slump.
Just nu läser andra
När Ekrem Imamoglu greps i förra veckan blossade protesterna omedelbart upp runt om i Turkiet, trots att regeringen snabbt införde förbud mot demonstrationer och ströp internetåtkomsten. Dagarna efter bekräftades att Imamoglu blir oppositionens presidentkandidat – ett beslut som kan leda till en dramatisk valrörelse.
Men medan Turkiets invånare protesterar öppet, förblir EU:s ledare märkbart tysta. Enligt Paul Levin, föreståndare för institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, är det just tystnaden som är mest avslöjande.
– I det läget är det många europeiska stater som är måna om att ett land som Turkiet, med Natos näst största militärmakt, inte alieneras i onödan. Det är en sorts hållhake som Erdogan nog räknar med, säger Levin till SVT Nyheter.
Utöver Natomedlemskapet framhåller Levin att Erdogan skickligt använt Turkiets roll under flyktingkrisen 2015 som ett strategiskt verktyg. Han menar att länder som Tyskland därefter blivit mer försiktiga med att rikta kritik mot Turkiet.
Läs också
’Enligt honom har man i Europa insett att Turkiet är ett centralt grannland, och att EU:s möjlighet att påverka landets inrikespolitik är ytterst begränsad.
Levin anser att Erdogans internationella maktposition bygger på att han har starka förhandlingskort. Han beskriver den turkiske presidenten som fullt medveten om sin ställning, vilket i sin tur skyddar honom från hårdare åtgärder och sanktioner från såväl EU som andra globala aktörer.
Samtidigt menar Levin att EU:s ovilja att agera i samband med Imamoglus gripande – som han tolkar som ett steg mot öppen diktatur – visar hur stort beroendet av Turkiet är, särskilt inom områden som migration och försvar.
