På en kulle tre mil utanför Damaskus står fängelset Saydnaya, en symbol för brutaliteten under Bashar al-Assads regim, skriver Expressen.
Här har tusentals människor lidit och dött under åren av tortyr och fångenskap. Efter regimens kollaps strömmar anhöriga till fängelset i hopp om att hitta sina saknade nära och kära.
En överlevandes berättelse
Bland de få som återvänt levande från Saydnaya finns Bilal Shahadeh, som frigavs efter två år bakom murarna.
– Jag kunde inte ens drömma om att komma ut levande, säger han med färska märken av tortyren fortfarande synliga på kroppen.
Bilal tillbringade sin tid i den så kallade ”vita avdelningen”, där 87 fångar delade samma cell. Men ryktena om den ”röda avdelningen” – en underjordisk del där fångar hålls i total isolering – sprider skräck bland både överlevare och anhöriga.
– De brände mig med cigaretter, men det är inget jämfört med vad andra utsattes för, säger han.
Desperata anhöriga söker svar
Utanför fängelset är scenerna hjärtskärande. Män och kvinnor trängs för att fråga de frigivna om deras saknade familjemedlemmar.
– Har du sett min son? Här är hans namn, säger en kvinna och visar en bild på sin mobiltelefon.
En annan, Faysal al-Ahmad, letar efter sin bror och två brorsöner som försvann 2012.
– Jag hoppas att de lever. Men innerst inne tvivlar jag, säger han.
Jakten på den ”röda avdelningen”
Inne i fängelset försöker civila och rebeller slå sig igenom väggar och golv i jakten på den underjordiska ”röda avdelningen”.
Enligt vittnesmål från tidigare fångvaktare lagas mat för en stor grupp fångar som hålls där. Luft pumpas in för att hålla dem vid liv.
– Det här är platser för de som skulle glömmas bort, berättar Bilal.
Ett monument av lidande
Saydnaya symboliserar årtionden av förtryck och våld. Enligt den Syriska Människorättsorganisationen kan så många som 30 000 människor ha dött i fängelset.
För många anhöriga är besöket i Saydnaya den sista möjligheten att få veta vad som hänt deras älskade. Alia Hassan, som letar efter sin son som försvann 2011, uttrycker sin bottenlösa sorg:
– Jag måste veta om han finns här eller inte. Sorgen har varit min följeslagare sedan den dagen han togs ifrån oss.
Fängelset står nu som ett monument över en tid av tortyr och förtryck, och de historier som kommer fram bär vittnesmål om en av samtidens mörkaste platser.
