Mimmo Wiestål Fischetti
En ny strid – men med gamla motiv.
Just nu läser andra
USA:s president Donald Trump har alltid sett EU som en motståndare snarare än en allierad. Under sin första mandatperiod försökte han utmana unionen genom ett handelskrig – ett försök som misslyckades när EU slog tillbaka.
Men nu, under sin andra mandatperiod, har han hittat en mer sårbar punkt: Europas enighet kring Ukraina.
Genom att dra tillbaka USA:s stöd till Ukraina har Trump skapat en säkerhetskris som blottar djupa sprickor inom EU:s 27 medlemsländer. Och inget kan glädja honom mer än att se unionen vackla.
En systematisk marginalisering av EU
Trump-administrationen har gjort det tydligt att den kommer att ignorera EU:s institutioner och istället fokusera på individuella nationer för att spela ut dem mot varandra.
Läs också
EU:s handelschef reste nyligen till Washington i hopp om att få gehör för sina synpunkter, men möttes istället av Trumps eskalerande tullhot. Samtidigt blev EU:s utrikeschef öppet förödmjukad när han nekades möte med utrikesminister Marco Rubio.
Beskedet är tydligt: Trump ser ingen nytta i att förhandla med EU som en enhet. Istället förlitar han sig på en strategi av splittring och regelbrytande maktspel.
Europeiska ledare söker egna vägar
Med Trump-administrationen som aktivt motarbetar EU tvingas Europas ledare hitta alternativa lösningar. Den franske presidenten Emmanuel Macron och Storbritanniens premiärminister Keir Starmer har klivit fram som nyckelspelare i Europas relation till USA – samtidigt som EU:s egna institutioner framstår som alltmer irrelevanta.
Ungerns Viktor Orbán, en av EU:s mest Trump-vänliga ledare, blockerar exempelvis nya stödåtgärder till Ukraina.
Istället för att hitta gemensamma lösningar inom unionen, organiserar Macron och Starmer egna diplomatiska initiativ, där länder som Turkiet och Kanada bjuds in – men där EU:s mer Rysslandsvänliga ledare lämnas utanför.
Trump och Kremls gemensamma mål
Trump-administrationens linje gentemot EU ligger farligt nära Kremls egna intressen. Genom att stödja nationalistiska och EU-skeptiska krafter inom unionen försöker Trump bana väg för en mer splittrad och försvagad europeisk samarbetsmodell – en samling av löst sammanhängande nationer snarare än en enad union.
Vicepresident JD Vance gav en tydlig signal under säkerhetskonferensen i München där han öppet kritiserade EU:s progressiva inriktning och istället förespråkade ett konservativt, USA-vänligt Europa.
För de mest pessimistiska observatörerna i Bryssel är budskapet tydligt: Trump vill krossa EU och bygga upp något nytt i dess ställe – en svagare union som är mer beroende av USA:s och, potentiellt, Rysslands inflytande.
Trump slår där det gör som mest ont
Historiskt sett har Trump haft en personlig aversion mot EU. Han har vid flera tillfällen anklagat unionen för att utnyttja USA i handelsavtal och har rasat över att Europa åtnjuter amerikanskt militärt skydd samtidigt som det upprätthåller ett stort handelsöverskott gentemot USA.
Han har särskilt irriterat sig på de många tyska lyxbilarna som rullar på New Yorks gator och har inte tvekat att kalla Belgien – EU:s hjärta – för ett av sina ”skithålsländer.”
Men till skillnad från sin första mandatperiod, då han ändå tvingades samarbeta med EU:s toppföreträdare, har han nu helt valt att ignorera dem. Varken EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen eller Europeiska rådets ordförande António Costa har fått till ett möte med Trump sedan han tillträdde.
De enda europeiska ledare som fick en inbjudan till hans presidentinstallation var Italiens Giorgia Meloni och Ungerns Viktor Orbán – två av EU:s mest högernationalistiska politiker.
Handelskrig och politiska manövrer
EU:s handelschef Maroš Šefčovič reste till Washington för att förhandla med Trump-administrationen, men kom tillbaka tomhänt – och kort därefter fick han veta att Trump planerar att införa en 25-procentig tull på alla varor från EU. Hans försök att blidka USA genom att köpa mer amerikansk gas och sänka EU:s egna biltullar möttes med likgiltighet.
Samma mönster upprepade sig när en delegation av EU-parlamentariker besökte Washington för att försöka bygga broar med republikanska lagstiftare angående EU:s teknikregler.
Bara dagar efter deras möten publicerade Trump-allierade Jim Jordan ett brev där han öppet ifrågasatte EU:s ”censurregler” och krävde att techbolag skulle avslöja all sin kommunikation med europeiska myndigheter.
Budskapet är tydligt: Trump-administrationen kommer att göra allt för att ifrågasätta EU:s auktoritet och utnyttja dess svagheter.
EU:s kamp för relevans
Trots de hårda motgångarna har EU fortfarande ett par ess i rockärmen. Kommissionen, med von der Leyen i spetsen, kontrollerar EU:s enorma budget och kan slå tillbaka genom att införa egna handelshinder mot USA, exempelvis genom att införa tullar på amerikansk whisky, jeans och motorcyklar.
Men andra EU-institutioner har svårare att hävda sig. Europeiska rådets ordförande Costa och unionens högsta diplomat Kaja Kallas får kämpa för sin relevans i en värld där Trump tydligt prioriterar bilaterala relationer med enskilda länder framför EU som en helhet.
Trots allt finns det en paradoxal tröst för Bryssel: Om både Trump och Putin ser EU som ett hot som måste försvagas, betyder det att unionen fortfarande har inflytande, skriver Politico.
”Vi hör hela tiden att EU saknar makt och att vi betyder ingenting,” säger en EU-tjänsteman. ”Men om Trump och Putin är eniga i att vi är deras fiende, då betyder det antagligen att vi faktiskt spelar en roll.”
