När vi utsätts för skrämmande situationer, reagerar kroppen på samma sätt som vid stress. Modellen General Adaptation Syndrome, framtagen av läkaren Hans Seyle 1936, visar att kroppens reaktioner består av tre stadier.
Först aktiveras alarmfasen: hjärtat slår snabbare och kroppen förbereder sig för flykt eller kamp. Om hotet dröjer kvar, inträder vi i resistensfasen, vilket kräver extra resurser som hämtas från bland annat matsmältningen.
Vid långvarig stress eller skräck kan kroppen hamna i utmattningsfasen, som kan leda till allvarliga hälsoproblem, skriver forskning.se.
”Oavsett om vi är rädda för ett faktiskt hot eller stressade över att missa tåget, sätts samma fysiologiska system igång,” förklarar Per Johnsson, psykologiforskare vid Lunds universitet.
Trösten i kontrollerad skräck
Trots att rädslan ska skydda oss från fara, söker vi oss frivilligt till skräckupplevelser, som skräckfilmer och krimpoddar. Per Johnsson beskriver det som en kombination av förberedelse och tröst: ”Vi utsätter oss för faror för att lära oss hantera dem, men också för att finna tröst. När vi ser en skräckfilm vet vi att en lösning kommer, vilket lugnar oss.”
En del av vår dragning till skräck handlar också om att uppleva spänning utan långvariga risker för hälsan. ”Att åka berg- och dalbana ger en kortvarig adrenalinkick, men påverkar oss inte nämnvärt på lång sikt,” tillägger Johnsson.
Rädsla i nutid: Ständigt närvarande hot
Psykologiska hot är inte längre lika konkreta som de var under människans tidiga historia, då rädslan främst var kopplad till överlevnad. I sin bok Flytande rädsla beskriver sociologen Zygmunt Bauman att modern tid istället präglas av mer diffusa hotbilder.
Enligt Johnsson leder dagens nyhetsflöde till att vi måste hantera ständigt närvarande risker, vilket skapar vad Bauman kallar "rädslans tid".
”Att leva under konstant hot gör oss mer utsatta för oro, särskilt när hoten är svåra att definiera," förklarar Johnsson.
Spänningens tillfälliga lockelse
Många av oss känner en ökad levnadskänsla efter en berg- och dalbanetur eller en ryslig krimpodd. För vissa kvinnor erbjuder krimpoddar, där förövaren ofta grips, en känsla av kontroll.
”Dramaturgin i krimpoddar erbjuder ett avslut som kan kännas tryggt,” säger Johnsson. Men när det gäller Halloween-firande tror han att den kommersialiserade högtiden missar chansen att lära barn om dödens realitet.
”Vi skulle vinna på att ge barn en djupare förståelse för livets slut och betydelsen av att värdesätta livet,” tillägger han.
