Att arbeta med döende patienter har gett en sjuksköterska från Massachusetts ovärderliga insikter om människors tankar och känslor i livets slutskede.
Under sina år inom palliativ vård har hon hört samma ånger uttryckas om och om igen och delade sina erfarenheter anonymt i en bloggartikel i brittiska Mirror, som berört många.
Förstärkningen av dödligheten i deras livssituation väcker hos patienterna en rad känslor som börjar med förnekelse och rädsla, för att sedan utvecklas till ilska och ånger och slutligen landa i acceptans.
”Människor växer enormt när de konfronteras med sin egen dödlighet,” skriver sjuksköterskan. ”Jag har lärt mig att aldrig underskatta en människas förmåga till utveckling. Varje patient hittade sitt lugn innan de gick bort.”
Den vanligaste ångern hon hörde handlade om att många ångrade att de inte vågade leva ett liv som var deras eget, utan i stället levde efter andras förväntningar. Många uttryckte att de insåg att de inte förverkligat sina drömmar fullt ut och önskade att de gjort annorlunda val.
En annan stor ånger bland hennes patienter var att de arbetat för mycket och därmed missat viktiga stunder med sina nära och kära. ”De önskade att de hade prioriterat familj och vänner mer än jobbet,” förklarade sjuksköterskan.
Ett annat vanligt tema bland hennes patienter var önskan att de hade vågat uttrycka sina känslor. Många erkände att de undertryckt sina sanna känslor för att undvika konflikter, vilket resulterat i ett liv de beskrev som medelmåttigt, där de aldrig riktigt blev den person de kunnat vara.
De ångrade även att de förlorat kontakten med nära vänner på grund av att de varit för upptagna med sitt eget liv. Insikten om vänskapers värde blev ofta starkare under de sista veckorna i livet, och de önskade att de hade vårdat dessa relationer bättre.
Slutligen delade många insikten att lycka är ett aktivt val, något de inte förstått förrän på slutet. ”Rädslan för förändring fick dem att låtsas vara nöjda inför både sig själva och andra,” skrev sjuksköterskan, ”men djupt inom sig längtade de efter att få skratta och känna glädje på riktigt igen.”
