Bara 15 år gammal blev Yvonne Engelmann transporterad från sitt hem tillsammans med sina föräldrar till det som skulle visa sig vara förra århundradets värsta dödsläger; Auschwitz.
Yvonne var och är jude, liksom sina föräldrar, och som så många andra judar trakasserades och förföljdes de av den tyska nazistregimen:
- Jag fick inte gå i skolan. Jag kunde inte röra mig fritt på gatan, jag var tvungen att bära den gula Davidsstjärnan på mina kläder och jag fick inte beblanda mig med icke-judar. Vänner som jag hade vuxit upp tillsammans med ignorerade mig fullkomligt, enbart för att jag var född judinna, berättar hon idag för mediet News.com.au.
Familjen levde i konstant rädsla. Pappan fördes flera gånger till polisstationen och mamman och Yvonne visste aldrig om han skulle komma tillbaka. En dag kom han hem med utslagna framtänder i överkäken. Deras butik togs ifrån dem och de sändes till ett judiskt ghetto; bort från deras hem, berättar Yvonne för mediet. Det värsta straffet inträffade dock när familjen sattes på ett tåg tillsammans med hundratals andra människor och leddes in i boskapsvagnar.
Foto: Polfoto/AP Auschwitz
- Det fanns ingen ventilation, det var varmt och bara en överfull stålhink som toalett... Vår värdighet togs ifrån oss, minns kvinnan.
Efter fem fruktansvärda dagar ankom hon och hennes familj och hundratals andra till dödslägret där en grym urvalsprocess började.
“Dödsängel” – också känd som Dr. Mengele - pekade på de nyanlända och valte vilka som skulle dö omgående och vilka som fick "äran" att ingå i hans fruktansvärda "vetenskapliga" försök. Han steriliserade kvinnor, skar av könsdelarna på män och lät barn frysa till döds eller gav dem diverse kemikalier.
Foto: Polfoto/AP Dr. Josef Mengele alias
Yvonnes hår rakades av hennes huvud och hon var tvungen att klä av sig. Hon skulle in i gaskammaren; ett rum fyllt av duschar där gasen kom ut och dödade människorna.
- Jag visste inte vad det var. Jag var i total chock. Jag tänkte ingenting, och jag skakade så mycket av rädsla att jag inte vågade gråta, kommer den åldrande kvinnan ihåg idag.
Det var här miraklet inträffade; nämligen ingenting.
Hela natten väntade hon där i rummet, naken och skräckslagen. Gaskammaren hade gått sönder.
Efter den längsta dagen i hennes liv fördes hon och de andra fångarna ut för att arbeta - men arbetet var trots allt bättre än gasen.
Yvonne fick arbetet att leta igenom alla fångars kläder efter värdesaker. Samtidigt var krematoriet igång dygnet runt. Över 6 000 människor gasades ihjäl varje dygn.
- Lukten av bränt människokött fyllde mina näsborrar. När jag tänker tillbaka på det idag har jag ingen aning om hur jag överlevde det.
Men Yvonne hade lovat sin far, innan de blev åtskilda vid boskapsvagnarna på tåget, att hon skulle överleva.
Löftet hjälpte henne igenom den omänskligt svåra tiden, och idag berättar hon sin historia för andra som behöver hopp.
Foto: Polfoto/AP Fanger i Auschwitz
Yvonne överlevde sex månader i lägret innan hon sändes ut på en dödsmarsch som var arrangerad för att ta livet av de resterande judarna. Utsvultna skulle de gå mil efter mil i snö och allt för kalla kläder. Frostskadorna finns kvar som ärr på den idag 88 år gamla kvinnans kropp. Men Yvonne överlevde.
I maj 1945 förlorade tyskarna kriget. Yvonne var den enda i sin familj som fortfarande var i livet.
- Kan ni föreställa er hur det kändes? frågar Yvonne Engelmann.
- Det finns ingen som kan ge dig en kram eller säga något som får dig på bättre humör. Ingen kan ge dig råd om något. Jag var 16 år och helt ensam i världen.
Efter kriget emigrerade hon till Australien. Långt bort från Europa och krigets följder. Hon gifte sig med en annan överlevande från koncentrationsläger och blev dessförinnan adopterad av en judisk familj på den nya kontinenten.
Hon är traumatiserad och drömmer fortfarande mardrömmar då och då, men hoppas att andra kan lära av hennes berättelse:
- Jag har en plikt att berätta min historia, säger hon.
Yvonne Engelmann undervisar idag på ett judiskt museum där hon berättar för gästerna om sina upplevelser för att sprida kunskap om tiden och inte minst för att ge hopp till de som saknar det, enligt henne själv.
