För Ellen fanns det aldrig något tvivel. Hon skulle bli lärare. Hon älskar barn, hennes föräldrar var lärare och pratade alltid varmt om yrket. Men nu, efter flera år i skolvärlden, känner hon sig osäker.
– Jag kan inte längre se charmen i att undervisa. Föräldrarna överskuggar allt, säger hon.
Hon har börjat fundera på att byta karriär – för hon vet inte om hon orkar 20 år till av klagomål, ifrågasättanden och orealistiska krav.
Från utvecklingssamtal till försvarstal
En av de största förändringarna hon märkt genom åren är hur utvecklingssamtalen ser ut.
– Förr var det ett samtal om elevens utveckling, men nu känns det mer som en debatt där jag måste försvara både undervisningen och mig själv, säger hon.
Föräldrarna ifrågasätter allt – undervisningen, läxorna, pedagogiken. De skickar långa mejl med klagomål och krav som Ellen menar är orimliga.
– Det känns som att de ser skolan som en institution som ska lösa allt – inte bara undervisa, utan också uppfostra, mata och stötta deras barn i allt.
Respekten för lärarna är borta
Men det är inte bara föräldrarna som gör jobbet tufft. Också eleverna har förändrats.
– Jag skriker ”tyst i klassen!”, men ingen lyssnar. Och jag vågar knappt säga ifrån av rädsla för att bli anmäld, berättar hon för Allas.se
Hon ser en tydlig skillnad jämfört med när hon själv gick i skolan. Då stod föräldrarna oftast på lärarens sida. I dag känns det tvärtom – det är lärarna som ifrågasätts, medan elevernas beteende ursäktas.
”Jag vill ju egentligen inte sluta”
Trots frustrationen tvekar Ellen. Att undervisa är fortfarande hennes dröm, och hon älskar att se barn utvecklas.
– Det bästa som finns är att få vara med och forma nästa generation till kloka och empatiska människor. Jag bara önskar att deras föräldrar gjorde det lite lättare för oss, säger hon.
