När Daniel Lenart och hans två kollegor springer in genom huvudentrén på Campus Risbergska i Örebro, är det med dragna vapen och en insikt om att de går rakt mot en dödlig fara.
Lukten av blod och krutrök slår emot dem. Skotthål i väggarna, krossat glas på golvet och livlösa kroppar i korridorerna, skriver Aftonbladet.
Men det som etsar sig fast i Daniels minne är ljudet av de dödas mobiltelefoner – ett oavbrutet ringande från anhöriga som förgäves försöker nå sina nära och kära.
Från vardag till mardröm på sekunder
En halvtimme tidigare befann sig Daniel, 44 år, på polisstationen i Karlskoga, redo för sitt arbetspass som civil spanare. Med 18 år i yrket har han varit i förstaledet under de värsta upploppen i modern tid, men denna dag skulle bli annorlunda.
Larmet om en skjutning på en skola i Örebro kommer klockan 12.33. Utan tvekan kastar han sig in i bilen tillsammans med sin yngre kollega, som bara har en månads erfarenhet av yttre tjänst.
På väg mot Örebro matas de med skrämmande rapporter via polisradion – gärningsmannen uppges ha automatvapen, flera gärningsmän rapporteras, och skolan sägs stå i lågor.
Uppgifter som senare ska visa sig vara felaktiga, men i stunden måste de agera på det värsta tänkbara scenariot.
Insatsen inleds – besluten måste tas snabbt
När de når skolan är kaoset totalt. Den regionala insatsstyrkan är redan på plats, helikoptern från den nationella insatsstyrkan är på ingång, och poliser står samlade utanför byggnaden.
Radion är överbelastad med information, och kommunikationen är svår.
Direktiven från insatsledningen är enkla: ”Arbeta efter eget huvud.” Daniel och hans kollegor ser att ingen annan rör sig inåt. De utbyter en blick – och springer in.
Fyra timmar i livsfara
Beväpnade med pistoler och skyddsmasker i bältet rör de sig genom skolans korridorer. De evakuerar elever och personal, leder ut chockade ungdomar som knappt kan ta in vad som händer. Några är så skräckslagna att de misstänker att poliserna i själva verket är gärningsmän.
När Daniel når den döde skytten känns det på ett sätt som en lättnad – hotet är avvärjt. Men det finns fortfarande en osäkerhet kring om fler gärningsmän gömmer sig någonstans.
Tillsammans med sina kollegor fortsätter han genomsöka byggnaden, medan de dokumenterar offrens positioner inför den kriminaltekniska undersökningen.
Det dröjer fyra och en halv timme innan de kliver ut i den svala kvällsluften. Uppdraget är slutfört – men det kommer dröja betydligt längre innan Daniel kan släppa upplevelsen.
Mardrömmarna och de två oförglömliga minnena
Första natten efter insatsen sover han inte. Tankarna snurrar – fanns det något de kunde gjort annorlunda? Men efter några dagar landar han i att han och hans kollegor gjorde allt som stod i deras makt.
Två saker sitter kvar i honom. Lukten av färsk död, en doft han aldrig kunnat förbereda sig på trots 18 år i tjänst. Och ljudet av de ringande telefonerna vid de dödas kroppar.
– Man ser ett namn och ett hjärta på skärmen. Någon försöker nå sin älskade. Men ingen kommer att svara, säger Daniel.
Han är tacksam att han övat på sådana här situationer i elva år. Men inget hade kunnat förbereda honom på just det.
